Sara Sterner, rekryteringschef, Agentum<br />
Sara Sterner, rekryteringschef, Agentum
Ann Keve Isaksson, rekryteringskonsult, Agentum<br />
Ann Keve Isaksson, rekryteringskonsult, Agentum
Den klassiska CFO-rollen i ett noterat bolag är något helt annat än den i det mindre tillväxtbolaget. När ett sånt bolag bestämmer sig för att värva nytt får de ofta problem med att värva rätt kompetens.

Den klassiska CFO-rollen i ett noterat bolag är något helt annat än den verklighet vi ofta möter, nämligen den i det mindre tillväxtbolaget. Och om man håller med internationella bedömare om att det är de små och medelstora bolagen som är tillväxtmotorerna i ekonomin efter en lågkonjunktur, blir den här typen av bolag extra intressanta. Men hur ser då den ideala CFO:n för ett tillväxtbolag ut? Var ska man lägga ribban?

Vår vana trogen talar vi om vad alla vill ha.

Väldigt ofta har det kommit krav från bolagets styrelse, kanske i samband med att man ska resa ytterligare kapital, på en mer professionell hantering av ekonomifunktionen. Bolaget har kommit till en kritisk punkt, och man inser att nu går det inte längre, nu måste man växla upp. Det är inte längre hållbart att låta grundaren sköta ekonomin i Excel-dokument, med all bokföring utlagd på en extern konsult. Det är här vi kommer in.

I början av rekryteringsprocessen skissar vi och kunden på drömprofilen, och då hamnar kunden ganska snart i bryderi. Problematiken med tillväxtkunder är ofta att man behöver någon som kan göra allt, från att kontera fakturor till att göra bolaget redo för en börsintroduktion, och den ekvationen är inte alltid så enkel, av flera skäl.

Kan man ta in en senior CFO som egentligen är för stor (och dyr) för rollen som den ser ut idag, och därigenom försäkra sig om rätt kompetens x år fram i tiden? Eller ska man rekrytera en mindre affärsorienterad och mer redovisningsfokuserad person, som kan få ordning på ekonomifunktionen idag men (förmodligen) inte håller hela vägen in i börsläge? Var är det optimalt att lägga sig? Och vem kan man få?

Vi vet att det finns tunga kandidater som kan ha gjort ”allt” – varit med om en börsintroduktion, suttit i stora bolag, ansvarat för stora pengar och många människor – och som ändå är sugna på och beredda att kavla upp ärmarna och gå in i ett mindre bolag. Det är ett vanligt missförstånd att man alltid vill gå till större och större uppdrag. I själva verket finns det andra bevekelsegrunder, där möjligheten att göra avtryck och vara med på en tillväxtresa är två viktiga komponenter.

Men ofta, när vår uppdragsgivare beskrivit vem de vill ha, och vi sedan presenterar personer som motsvarar den kravprofilen, blir de väldigt förvånade – de har inte själva riktigt trott att deras bolag skulle kunna attrahera en sådan profil. Och inte sällan blir då kunden plötsligt misstänksam – är det något skumt med den här personen? Det känns overkligt att någon så kvalificerad kandidat skulle vilja komma till oss. Och, inte minst viktigt, är vi verkligen redo att ta emot en så tung person redan nu? Är vi där ännu?

Det är som att önska sig en stor motorbåt i julklapp och sedan när man får den bli rädd och komma på att man ju hittills bara har paddlat kajak ….

Alltså är det viktigt att både uppdragsgivare och kandidat har tänkt igenom läget noga. När möts kurvorna? Vilket är det optimala stadiet för bolaget att ta in en kvalificerad CFO, och när är det som mest attraktivt för potentiell CFO att hoppa med på resan? I vilket läge är det så attraktivt att man de facto kan tänka sig att vara väldigt involverad i bokföringen också?

/Ann Keve Isaksson och Sara Sterner, januari 2011.