Sverker Bonde, expertpanelen
Sverker Bonde, delägare och advokat på Advokatfirman Delphi
Det står klart att världsekonomin blir alltmer internationaliserad och att transaktioner allt oftare genomförs över landsgränser. Hinder mot handel rivs ner vartefter. Även om det just nu finns vissa tecken på att olika länder vill begränsa frihandeln, genom att införa handelshinder av olika slag, är samstämmigheten överlag rätt stor om att den övergripande trenden är att de gränsöverskridande affärsrelationerna ökar.

Detta för med sig en hel del intressanta juridiska frågeställningar. En av dessa frågeställningar ska jag behandla här – nämligen frågan om lagval.

Om två parter i olika länder med olika lagar och rättsliga system träffar avtal så kommer dessa två rättssystem i konflikt med varandra. Båda systemen kan inte vara tillämpliga samtidigt utan det ena måste väljas framför det andra när en tvistig fråga om avtalet ska avgöras.
Det finns ett regelverk som avgör hur sådana här lagvalsfrågor ska hanteras. Reglerna återfinns på ett antal olika nivåer:
  • nationella regler som avgör hur svenska domstolar ska hantera konflikter,
  • europeiska regler som tillämpas inom alla EU-länder, och
  • internationella överenskommelser mellan Sverige och andra länder.

På senare tid är det framförallt på europeisk nivå som lagstiftarna har varit aktiva. Lagvalsfrågan är av stor betydelse på europeisk nivå eftersom förmögenhetsrätten – det vill säga att de lagar och regler som omfattar kommersiella förhållanden – i allt väsentligt inte är harmoniserad inom EU och reglerna kan således se väldigt olika ut.

Utgångspunkten när lagvalsbedömningar ska göras är oftast att det är lagen i det land där den för avtalet karaktäristiska prestationen i avtalet ska utföras som ska tillämpas på affären. Ibland, men långtifrån alltid, är det lätt att göra den bedömningen.

För att undvika det osäkerhetsmoment som det innebär att inte i förväg veta vilka rättsregler som gäller utöver avtalet inkluderar parter ofta en lagvalsklausul i avtalet. Den finns oftast i slutet av avtalet tillsammans med tvistelösningsklausulen.

Eftersom avtalsfrihet råder i Sverige står det i princip två kommersiella parter fritt att avtala om vilket lands lag man önskar ska tillämpas på affärsförhållandet. Några undantag där möjligheterna är lite mer begränsade finns, bland annat gällande handelsagenter.

Vid avtalsförhandlingar är ofta frågan om lagval en fråga som tas upp i samband med frågan om vilken tvistelösningsmekanism som ska tillämpas. När dessa frågor ska förhandlas blir ofta parternas respektive bargaining power tydligt framträdande. Normalt vill båda parter att deras hemlands lag ska tillämpas. Om affären exempelvis rör ett köp av något slag och det inte är fråga om en leverantör med en mycket stark ställning blir det ofta köparens vilja som styr i båda dessa frågor.

Det behöver förstås inte leda till ett sämre materiellt resultat om motparten är framgångsrik i förhandlingen men det är typiskt sett en viss uppförsbacke att initiera en tvist i motpartens hemland. Till exempel måste ombud i landet anlitas och man får inte sällan en språkbarriär att hantera.

Det finns således en praktisk fördel med att vara på hemmaplan. Ibland finns det också en faktisk nackdel med att tillämpa något visst lands lag och att lösa tvister där. I vissa länder är det exempelvis mer kostsamt att tvista och i andra länder kan korruption eller orimligt långa handläggningstider vara problem.

Om man nu inte i avtalsförhandlingen har en sådan position att man kan uppnå hemmaplansfördel och man inte heller vill ge motparten den fördelen – vad finns då för alternativ?

Ett alternativ är att försöka hitta ett neutralt land vars rättsystem är bra och där tvister kan lösas på ett rimligt sätt. Detta är ofta inte alldeles lätt och det blir dessutom ofta en förhandling där båda parter söker efter ett alternativ som är minst dåligt för en själv och sämre för den andra parten. Ofta görs dessutom detta utan en riktigt bra överblick över följderna.

Ett alternativ till att utnyttja ett ”neutralt” land är att istället välja ett internationellt regelverk. Jag nämnde ovan att förmögenhetsrätten i Europa i princip inte är harmoniserad men det har dock gjorts ett antal försök på internationell nivå att skapa regelverk som är avpassade för internationell handel och som kan tillämpas istället för någon viss nationell rättsordning.

Primärt är det ett regelverk kallat UNIDROIT principles of International Commercial Contracts som jag tänker på. Dessa principer ger ett i stort sett heltäckande regelverk som kan ligga bakom parternas avtal och fungera som en neutral rättsordning. Särskilt i internationella förhållanden där tvister ofta löses genom skiljeförfarande och om parterna utser skiljedomare från olika länder kan det vara en ytterligare fördel att de får tillämpa en neutral rättsordning där reglerna och mycket av det som finns skrivet i övrgt finns tillgängligt på engelska.

I en sådan lagvalsklausul kan man också föra in att något lands interna lag ska fungera som supplement i den mån UNIDROIT Principles inte täcker frågan. Ett förhandlingsutspel kan då vara att erbjuda motparten att denne får välja sitt lands lag som supplerande lagstiftning om man själv i gengäld får välja plats och sätt för tvistelösning. Genom detta kan man få fördelen av hemmaplan för tvistlösning men med en neutral lagstiftning.

Vid förhandlingar av internationella avtal är just lagval och tvistelösningsklausuler ofta svåra nötter att knäcka och då kan kännedom om sådana här möjligheter vara ett bra sätt att komma framåt i ett läge där man annars hade riskerat att behöva acceptera motpartens förslag för att komma överens.


Om skribenten: De uppfattningar som framförs är mina egna och delas inte nödvändigtvis av Advokatfirman Delphi. Krönikorna är allmänt hållna och ersätter inte rådgivning i det enskilda fallet. Jag tar tacksamt emot synpunkter och förslag på sverker.bonde@delphi.se.