Magnus Strömer
Magnus Strömer
Vi har tidigare beskrivit hur alla svenska bolag har någon sorts exponering mot råvaror, en exponering de inte alltid är medvetna om, och i de fall man är medveten så är det sällan man gör något med den. Samtidigt har de flesta välskrivna regelverk för hur de hanterar sina valutaexponeringar, exponeringar som är hälften så riskfyllda som råvaruexponeringarna.

En vanligt förekommande strategi för att skapa förutsägbara och stabila kostnader över längre sikt är att arbeta med riskhantering via inköpsfunktionerna genom att kontraktera framtida råvaruinköp i fysiska avtal med långa löptider. Inköpen baseras på prognoser om framtida behov, prognoser på framtida order, eller utifrån en normalprognos på orderboken. Avtalen ingås idag men leverans och betalning sker i framtiden.

En prognos är alltid en prognos, och som vi alla känner till så händer det att de inte slår in helt och hållet. Avvikelser mellan prognos och faktiskt utfall resulterar i att man blir över- eller undersäkrad med sina långa fysiska kontrakt, vilket naturligtvis påverkar risken för företaget.

Skulle det visa sig att utfallet blir lägre än prognosen kommer man att finna sig översäkrad, vilket leder till kostsamma lager- och logistikproblem. Detta gör att de flesta väljer att lämna en del osäkrad, och bara kontrakterar sig för den del man är trygg med, eller för någon sorts ”worst case scenario”.

Denna strategi gör att man väljer att vara systematiskt undersäkrad.

Fysiska avtal sällan omsättningsbara
När råvarupriserna är volatila är det sannolikt att man vill säkra en större andel av prognosen då den osäkrade delen kommer att ha större påverkan på det ekonomiska utfallet. Det finns således ett behov av att kunna balansera företagets säkringsnivå, både efter företags ändringar av prognoser, och vid förändringar i marknadspriser och volatilitet.

Om riskhanteringsstrategin bygger på att bara köpa långa fysiska avtal blir det svårt att regelbundet justera säkring mot prognos och prognosförändringar!

Fysiska avtal är sällan eller aldrig omsättningsbara i en andrahandsmarknad, det kan röra sig om tekniska specifikationer och kvalitet eller andra villkor som distribution och leveranstider som gör det omöjligt att finna andra köpare. Skulle det mot all förmodan gå att hitta en köpare av ett fysiskt kontrakt så skulle det innebära ökade motpartsexponeringar då det inte finns nettingregler för fysiska råvaror.

Fysiska inköpsavtal är en grundsten i tillverkningsprocessen, och därmed en viktig del i riskhanteringen, men för att skapa en effektiv strategi behöver dessa kompletteras med likvida, omsättningsbara och transparenta finansiella instrument.

Finansiella kontrakt
Finansiella råvaruinstrument kan handlas både som standardiserade kontrakt och som skräddarsydda för kunden (OTC-kontrakt), och de går att omsätta snabbt och enkelt med låga skillnader mellan köp- och säljpriser.

Detta gör att det blir enkelt att justera säkrad volym omedelbart när en prognos förändras eller en order tecknas, och skillnaden mellan säkrad volym och prognostiserad volym kan hållas på en så exakt nivå som önskas. Det blir enkelt att ”fintrimma” sin säkringsnivå.
Genom att komplettera fysisk prissäkring med finansiella kontrakt skapas möjlighet att säkra en större del av prognosen utan för den skull riskera lager- och logistikproblem.

Finansiella kontrakt skapar endast kassaflöden – inte varuflöden.
En mer dynamisk riskhantering med finansiella kontrakt skapar fler utestående affärer än vad den fysiska handeln gör, vilket skulle kunna skapa en ökad motpartsrisk.

Den finansiella marknaden erbjuder dock stora möjligheter till nettning av affärer, och genom att samla affärerna hos en aktör – något som är fördelaktigt om man både köper och säljer finansiellt – så kommer exponeringen begränsas till nettot av utestående kontrakt.

Långa kontrakt, oavsett om de är fysiska eller finansiella, innebär en motpartsrisk. Ju längre kontrakt desto högre risk. Om en fysisk leverantör går i konkurs kan man tycka att detta inte innebär en risk då man inte behöver betala för varor man inte fått levererade, men problemet är att om detta inträffar måste man hitta en ny leverantör, och det nya priset kommer att baseras på det nya, rådande marknadspriset.

Med andra ord så har man alltid en råvaruprisrisk inbakad i motpartsrisken, oavsett om man handlar fysiskt eller finansiellt. Den finansiella marknaden erbjuder fler möjligheter att sprida motpartsriskerna, och man kan använda sig av detta som en del i den generella riskhanteringen.

Finansiell handel möjliggör sänkta motpartsrisker, och därmed också sänkta råvarurisker.

Tydlig uppdelning
Genom att tydligt dela upp hanteringen mellan det fysiska – inköp med fokus på prisförhandling, kvalitetssäkring, volymer och leveranser – och det finansiella – med fokus på säkringsvolymer relativt prognoser, pristransparens, likviditet och motpartsriskhantering – skapas förutsättningar för en effektivare hantering.

Det skapar också förutsättningar för en tydligare målstyrning för de olika delarna inom den generella riskhanteringen.

En tydlig rollfördelning mellan fysisk hantering och finansiell hantering skapar inte konkurrens inom företaget utan är en önskvärd komplettering av riskarbetet.