Så blir de nya leasingreglerna

I november 2010 skrev jag en sammanfattning av de regler som gäller för leasing beroende på om företaget tillämpade IFRS eller någon variant av det som ryms inom god redovisningssed. Jag beskrev också kort det förslag till nya leasingregler som IASB då hade skickat ut på remiss. Att döma av CFOworlds läsarmätningar är detta något som intresserar läsarna, varför jag nu följer upp med dels reglerna enligt K3, dels det nya förslag till leasingsregler som IASB skickade ut på remiss i maj 2013.

Observera att begreppen i detta förslag till standard inte är översatta till svenska varför dessa i en (eventuell) slutlig standard kan avvika från de begrepp som jag använder här.

Leasing enligt K3
I kapitel 20 i K3 återfinns samtliga leasingbestämmelser. Precis som i RR 6:99 och IAS 17 sker en uppdelning i koncernredovisningen mellan olika typer av leasingavtal och i kommentaren till punkt 20.3 finns ett antal omständigheter som enskilt eller tillsammans normalt leder till att ett leasingavtal ska redovisas som ett finansiellt leasingavtal (exempelvis när det finns en klausul att leasetagaren ska köpa tillgången vid leasingperiodens slut) och när det kan vara ett operationellt leasingavtal.

Finansiella leasingavtal aktiveras som tillgångar i balansräkningen medan leasingskulder redovisas som skuld. Här redovisas således inte några leasingkostnader (fördelade per funktion eller i posten Övriga externa kostnader i resultaträkningen) utan företaget redovisar avskrivningar respektive finansiella kostnader. Operationella leasingavtal kostnadsförs linjärt.

I juridisk person får samtliga leasingavtal redovisas som operationella leasingavtal vilket överensstämmer med bestämmelserna i K2.

Nytt förslag från IASB – bakgrund
Nuvarande leasingstandard, IAS 17, har alltid fokuserat på att identifiera när ett leasingavtal ekonomiskt är att jämställa med att köpa den underliggande tillgången (vilket är det synsätt som också återspeglas i K3). När det är så utgör leasingavtalet en finansiell lease och ska balanseras medan övriga leasingavtal, de operationella leasingavtalen, kostnadsförs linjärt.

Detta leder enligt IASB till en missvisande bild av verksamheten eftersom balansräkningen inte utvisar vilka tillgångar som arbetar i verksamheten och vilka förpliktelser som finns i dag. IASB har också kommit fram till att dessa två väsentligt skilda sätt att redovisa har skapat en vilja att strukturera vissa transaktioner som operationella leasingavtal för att uppnå en redovisning av tillgångar och skulder som inte träffar balansräkningen.

IASB har även kommit fram till att de krav på tilläggsupplysningar som finns i dagens IAS 17 inte räcker till för att komplettera informationen i balansräkningen med det som ligger utanför (”off-balance”).

Det IASB presenterar här är en tvådelad lösning som har sin grund i att många av de som lämnade remissvar till det förra förslaget 2010, ansåg att den modell som föreslogs där inte skulle återspegla de olika ekonomiska innebörder som finns i den stora variation av leasingavtal som förekommer i dag. De två modellerna baseras på hur den underliggande tillgången konsumeras. De återspeglar skillnaden mellan leasing där leasetagaren betalar för den del av den underliggande tillgången som leasetagaren konsumerar (eller om tillgången förbrukas i sin helhet) under leasingtiden och leasing där leasetagaren bara betalar för en användning/ett nyttjande.

Ett typexempel av leasing innebär att leasetagaren förbrukar en del av den tillgång som leasas (exempelvis flygplan, bilar och lastbilar). Förbrukningen återspeglas genom att sådana tillgångar skrivs av och dess värde minskar inte bara över den ekonomiska livslängden utan generellt minskar värdet snabbare i början än i slutet av leasingperioden. Leasegivaren prissätter ofta sådana leasingavtal på ett sådant sätt att man återvinner den delen av tillgången som konsumeras och dessutom får en avkastning på investeringen i tillgången.

När leasetagaren bara använder/nyttjar den leasade tillgången utan att konsumera mer än en försumbar del av den är det ofta fråga om fastigheter. Fastigheter har typiskt en relativt lång ekonomisk livslängd och en stor del av leasingbetalningen hänger samman med markdelen som har en obestämbar nyttjandeperiod. Därav kan aldrig markvärdet förväntas bli konsumerat av leasetagaren. Lease-givaren prissätter ofta sådana leasingavtal för att få en avkastning på investeringen i den underliggande tillgången (utan att behöva återvinna själva investeringen i tillgången).

Oavsett vilken verksamhet som företaget bedriver så kan detta utkast ha stora effekter på redovisningen, framför allt avseende operationell leasing av annat än fastigheter. Om utkastet skulle resultera i en färdig standard så innebär det ökade tillgångar och skulder men kan också påverka redovisat resultat.

Utkastet omfattar i princip all leasing. De främsta undantagen gäller biologiska tillgångar, rätten att prospektera och använda naturresurser samt sådana avtal som omfattas av IFRIC 12 Avtal om ekonomiska eller samhälleliga tjänster.

Förslaget innehåller utökade upplysningskrav för såväl leasetagare som leasegivare.

När är en lease inte en lease?
Förslaget innehåller vägledning för redovisning av kontrakt som innehåller både en tjänstedel och en leasingdel. När ett avtal innehåller båda dessa delar ska delarna redovisas separat om det finns observerbara och fristående priser för minst en av dessa delar.

Om det inte finns observerbara och fristående priser för någon av delarna ska hela avtalet redovisas som ett leasingavtal.

Undantag
Förslaget innehåller en förenklad metod för redovisning av kortfristiga leasingavtal vilket definieras som leasingavtal där den totala möjliga leasingtiden kan uppgå till högst 12 månader.
För sådana leasingavtal kan företaget välja att redovisa leasingen linjärt över leasingperioden och därmed inte redovisa en tillgång (som representerar en rätt att använda en tillgång) med tillhörande leasingskuld.

Klassificering av leasingavtal
Som jag nämnt ovan så är det typiskt sett tillgångsslaget som bestämmer hur leasingavtalet ska klassificeras och här finns två olika typer nämligen Typ A och Typ B.

En lease av en annan tillgång än en fastighet, exempelvis maskiner och fordon, är en Typ A om inte:

• leasingperioden utgör en obetydlig del av den underliggande tillgångens ekonomiska livslängd, eller
• nuvärdet av leasingbetalningarna är obetydligt i förhållande till verkligt värde på den underliggande tillgången vid leasingperiodens ingång.

En lease av en fastighet utgör Typ B om inte:

• leasingperioden utgör större delen av den underliggande tillgångens ekonomiska livslängd, eller
• nuvärdet av leasingbetalningarna utgör i huvudsak hela det verkliga värdet på den underliggande tillgången vid leasingperiodens ingång.

Detta har IASB, vad gäller påverkan på resultaträkningen och kassaflödesanalysen, illustrerat enligt enligt diagram 1 (se nedan) för leasetagaren.

I diagram 2 (se nedan) visas vad förslaget innebär därmed för leasegivarens balans- och resultaträkningar enligt IASBs illustration.

En leasetagare som ingår ett leasingavtal enligt Typ A köper således den delen av den underliggande tillgången som leasetagaren konsumerar. Leasingavgifterna för ett Typ B-kontrakt representerar i stället betalningar för att leasegivaren ska få avkastning på sin investering vilket förväntas vara tämligen jämn över åren.

Leasetagaren – påverkan på balansräkningen
Alla leasingavtal som täcks av förslaget till standard ska hos leasetagaren påverka balansräkningen i form av en tillgång (en rättighet att använda, eller på engelska ”right-of-use, ROU, asset”, här kallad ROU-tillgång) och en skuld i form av en skyldighet att göra leasingbetalningar (här kallad leasingskuld).

För de flesta leasingavtal kommer detta således resultera i att balansomslutningen kommer att öka.

Värdering vid första redovisningstillfället. Vid den tidpunkt då tillgången blir tillgänglig för leasetagaren ska leasetagaren redovisa en tillgång och en skuld i balansräkningen. Leasingskulden värderas initialt till nuvärdet av leasingbetalningarna diskonterade med den räntesats som leasegivaren debiterat eller, om en sådan inte finns tillgänglig, leasetagarens låneränta om finansiering hade skett genom upplåning.

För att kunna bestämma leasingbetalningarna så måste företaget först bestämma leasingperioden. Leasingperioden ska inkludera alla möjligheter (optioner) till förlängning av leasingperioden om det finns väsentliga ekonomiska incitament för leasetagaren att utnyttja denna option. Dessutom, om det finns ett väsentligt incitament att säga upp leasingavtalet ska inte leasingperioden inkludera den tid då avtalet kan sägas upp.

När leasingperioden har beräknats måste företaget bedöma leasingbetalningarna för att se om dessa ska inkluderas i värderingen av leasingskulden vid det första redovisningstillfället.
Skulden ska innehålla följande delar: fast avgift, variabel avgift som beror på index eller liknande, variabla avgifter som till sin substans är fasta avgifter, belopp som förväntas bli betalda enligt restvärdesgarantier samt lösenpriset för möjligheten (optionen) att förlänga eller avsluta avtalet om det finns väsentliga ekonomiska incitament för leasetagaren att utnyttja denna option.

Efter att ha bestämt värdet på skulden vid det första redovisningstillfället så utgör värde på ROU-tillgången helt enkelt värdet på skulden med tillägg för eventuella direkt hänförliga utgifter som leasetagaren åsamkats samt eventuella betalningar till leasegivaren före eller vid leasingperiodens ingång men minskat med eventuella leasingincitament.

Efterföljande värdering. Efter det första redovisningstillfället värderas leasingskulden till upplupet anskaffningsvärde men det kan förekomma vissa justeringar.

ROU-tillgången värderas till anskaffningsvärde minskat med ackumulerade av- och nedskrivningar. Beräkningen av avskrivningsprocenten beror på typ av lease och diskuteras mer nedan.

Om företaget värderar den här typen av anläggningstillgångar till verkligt värde gäller speciella regler som jag inte behandlar här.

Leasetagaren – påverkan på resultaträkningen
För en leasetagare beror effekten på redovisningen av IASBs förslag på om leasingavtalet är Typ A eller Typ B.

Leasing enligt Typ A resulterar i en finansiell kostnad hänförlig till nuvärdesberäkningen av leasingskulden som då redovisas separat från avskrivningen på ROU-tillgången. Diskonteringenseffekten mäts genom att använda effektivräntemetoden. ROU-tillgången skrivs av linjärt om inte någon annan metod bättre representerar konsumtionsmönstret av ROU-tillgångens framtida ekonomiska fördelar. Av nuvarande operationella leasingavtal av andra tillgångar än fastigheter förväntas de flesta klassificeras som Typ A-leasingavtal.

Leasing enligt Typ B resulterar i en leasingkostnad och inget mer.
Leasingskostnaden redovisas linjärt varje år under leasingperioden och kan sägas inkludera såväl diskonteringseffekt som avskrivning.

Hur ska dessa poster presenteras?
ROU-tillgången presenteras separat från andra tillgångar antingen i balansräkningen eller i not. Om inte ROU-tillgången presenteras separat i balansräkningen ska den presenteras i noten till den tillgång som till sin natur ligger närmast den leasade tillgången, mest troligt är posten Maskiner och andra tekniska anläggningar. Leasingskulden presenteras antingen separerat från andra finansiella skulder i balansräkningen eller i not. För Typ A-leasing ska avskrivning av ROU-tillgången och räntekostnaden på skulden redovisas separat.

I kassaflödesanalysen ska återbetalning av skulden redovisas i finansieringsverksamheten för Typ A och i rörelseverksamheten för Typ B. Variabla leasingbetalningar och betalningar avseende kortfristiga leasingavtal presenteras i rörelseverksamheten.

Leasegivaren
Vad gäller operationell leasing så beror omfattning av ändringarna på om den underliggande är en fastighet eller en annan tillgång. Om den underliggande tillgången är en fastighet innebär förslaget inga förändringar alls.

Om den däremot är en annan tillgång, exempelvis maskiner och fordon, innebär förslaget stora förändringar eftersom leasegivaren ska redovisa en leasingfordran och återstående intresse i den underliggande tillgången.

Upplysningar
Förslaget innehåller en stor mängd kvantitativa och kvalitativa upplysningskrav. De beskrivande kraven innehåller en förklaring till betydande antaganden och bedömningar.

Sale and leaseback
Förslaget innehåller också bestämmelser om att när ett företag säljer en tillgång och sedan leasar tillbaka samma tillgång så ska detta ses som en finansiell transaktion om inte överföringen av tillgången uppfyller kraven på att vara en avyttring (dvs. försäljning av tillgången). Förslaget innehåller vägledning för att bestämma vad som utgör en avyttring av en tillgång. När en transaktion innebär en avyttring av tillgången ska försäljningen redovisas enligt den nya standarden om intäktsredovisning*** och leasingen ska redovisas enligt de allmänna riktlinjer som framgår av förslaget till standard.

Övergång
Förslaget innehåller en slags modifierad retroaktiv modell för övergång. Med det menas att full retroaktiv tillämpning är möjlig men som alternativ finns en förenklad retroaktiv tillämpning som jag dock inte går in på här eftersom det fortfarande är ett förslag och det är långt ifrån säkert att det kommer att gå igenom i detta skick.

Sammanfattning
Reglerna i K3 innebär ingen förändring vare sig för behandlingen i koncernredovisningen där en uppdelning ska ske mellan finansiella och operationella leasingavtal eller i juridisk person där alla leasingavtal kostnadsförs linjärt.

Vad gäller utvecklingen inom IFRS så drivs IASB av en vilja att få in leasingavtal i företagens balansräkningar. Tidigare har detta skett enbart genom att man sett igenom avtalet och ansett ett finansiellt leasingavtal vara ett slags avbetalningsköp. Med detta förslag ser man leasingavtalet mer som en rättighet att använda tillgången och då blir inte bedömningen av om det är att jämställa med ett avbetalningsköp viktig. Även om det nu blir en slags rättighet som aktiveras så ska den ändå klassificeras som en materiell anläggningstillgång. Genom detta synsätt så kommer de framtida balansräkningarna, om förslaget går igenom, att återspegla hela den framtida belastningen på företagets likvida medel eftersom alla leasingavtal, utom de kortfristiga, kommer att resultera i en skuld.
På tillgångssidan kommer balansräkningen att innehålla leasade tillgångar som enligt IASB är en del av företagets finansiering. Troligen ser inte företagen alla sina leasingavtal på det sättet…
Kommer förslaget att gå igenom? Det står skrivet i stjärnorna – inte minst mot bakgrund av bristen av en gränsdragning mot köpta tjänster (där begreppet tjänst inte finns definierat inom IFRS) och kostnaderna för att införa de föreslagna bestämmelserna.

* För mer information om K3 och K2, se Finansiell rapportering enligt K3 och K2 – Drefeldt/Törning, Studentlitteratur 2013
** Se Snapshot: Leases, IASB maj 2013
*** Förväntad publicering under tredje kvartalet 2013 enligt IASBs webbplats.

Om skribenten: Eva Törning är redovisningsspecialist på Grant Thornton. Hon är ordförande i Fars Kvalitetsnämnd för redovisningsverksamhet och ledamot i Fars Policygrupp för redovisning. Skicka ett mejl till eva.torning@se.gt.com eller kommentera nedan för att komma i kontakt med henne.